Translate

22 jan. 2016

Nya inlägg från Nouw


 

 

 

Suget efter att skriva återkommer sakta men säkert.
Vad det beror på har jag ingen aning om men kanske det är för att livet börjar ta fart igen efter att ha varit rätt intetsägande en längre stund. Sedan Hedvig började på förskolan så har jag kämpat med allt. Mest mig själv och aktiviterterna börjar så sakteliga ta fart och jag får försöka hänga med. Känns märkligt att efter så otroligt lång tid då jag varit helt ur funktion heklt plötsligt bli en (hyfsat) fungerande del av världen. Men det är läskigt. Något annat som är läskigt är väl att dela med sig av känslorna men det bjuder jag på. Finns säkert en hög med folk där ute som känner igen sig.
Hur som helst. Kroppen börjar må bättre även den. Jag tränar flera gånger i veckan och jag blir stärkt av det på alla plan. Att rehabilitera allt som förfallit är inte lätt men det ska gå.
Så. De kommande inläggen kommer förhopnningsvis bli mer givande både för mig och dig. Kanske. Har så förbannat mycket tankar som snurrar. Mycket glädje och en del ilska. Behöver ett forum där jag kan vräka ur mig lite av det och här har jag det ju. Så. Nu ska jag dricka min kaffe och hitta ett plagg eller två att klä mig i och bege mig ut i världen.



Axlar. armar, rygg, mage och ben.
Den här träningsvärken är inte nådig. Varannan dag tränar jag och ibland hinner det ifatt mig.
Ibland är det nästan inte värt det. Men när jag mäter varannan vecka så ser jag resultatet av det.
Vågen har jag slutat med även om jag då och då ställer mig på den för skojs skull men jag låter det inte påverka mig i den mån det har gjort förut. Jag har inte satt upp några mål förutom att bli stark. Och det blir jag.
Kroppen kommer kunna bli starkare än vad den har varit, och nu är jag bra mycket starkare än innan graviditeten. Foglossningen har läkt mer och mer. Men jag kommer aldrig se ut som jag gjorde innan. Försöker att inte tänka så mycket över det men jag gör det verje gång jag ser mig själv i spegeln eller ska byta om. Resultatet av en enormt stor mage har blivit fruktansvärt mycket bristningar och en rejäl volang. Eller Fleur de lis som det så fint kallas. Jag kommer aldrig kunna träna bort det. Och jag får höra från höger och vänster att det är resultatet av något av det största och vackraste någonsin. Men alltså... Nej. Den går jag inte på alls. Hedvig är resultatet av det, inte den där förbannade volangen som orsakades av graviditeten från helvetet.Var det värt det? Absolut! Men jag kommer vara helt ärlig, både mot mig sälv och andra: jag sörjer min kropp. Det är inte en värdslig sak även om många påstår det. Och oavsett hur mycket bättre saker och ting i mitt liv är nu så gör det ont att inte trivas i sin kropp. Inte för någon annans skull, utan helt och hållet för min egen. Vikten är inte väsentligt, jag gick upp 23 kilo på nio månader men det är inte det som är jobbigt, det är inte det som får mig att känna så här. Det är väl bara det faktum att kroppen gick sönder så oerhört mycket på så kort tid. Och varje dag blir jag påmind om det, även om jag är starkare än jag varit förr. Jag saknar känslan av att trivas i kroppen. Men jag kommer nog snart inse att det bara är att gilla läget.
Men det är bra fint hörrni. Och jag kände mig fin och vacker oavsett hur tungt det var. Och den har jobbat hårt, kroppen. Den har gjort ett fantastiskt jobb och här går jag och är besviken på dess förmågan att läka... Men det handlar nog inte om det. Det handlar om att jag i 25 år hade kämpat med att acceptera det jag hade, hur jag såg ut. Att efter så oerhört många hårda ord och stränga ideal lyckas vara nöjd och stolt. Och jag blev det! Men här sitter jag igen. Så jävla dumt. 

Jag lagar mycket mat, varje dag faktiskt. Och jag är förbannat duktig på att laga vegansk mat, men även fisk. Så det är det vi äter här hemma. Och det uppskattas. Men jag har märkt att Johan saknar sitt kött lite så idag slog jag på stort, jag köpte mer kött än jag gjort på hur länge som helst. Och champinjoner!
Ja jisses. Nu får vi hoppas att det uppskattas. Jag kommer dock varken tillaga eller äta det.
Jag handlade så förbannat effektivt att jag blev svettig. Har alltid avskytt att handla men att få mycket mat för lite pengar är en utmaning som jag gärna tar mig an även om det innebär att man får handla lite på massa olika butiker.  Får se det som träning.
Mitt möte idag jag riktigt bra. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att det blir som jag vill angående praktik. Hade ju varit ett plus att faktiskt få göra något som man uppskattar och framför allt när jag redan gått miste om att göra det jag allra helst ville. Jag får helt enkelt göra det bästa av situationen och vara positiv. Meeeen va?! Fy fan för att vara positiv, man blir ju ändå besviken. Men kanske inte den här gången i alla fall?
Innan jag går och äter lunch så ska jag bara nämna att det är en jävla utmaning att skriva. Vill stava gärna med gj och meningsuppbyggnaderna känns helt värdelösa. Har liksom glömt bort hur man gör. Övning ger färdighet i guess. Väldans tur att jag inte skriver något viktigt.

Suget efter att skriva återkommer sakta men säkert.
Vad det beror på har jag ingen aning om men kanske det är för att livet börjar ta fart igen efter att ha varit rätt intetsägande en längre stund. Sedan Hedvig började på förskolan så har jag kämpat med allt. Mest mig själv och aktiviterterna börjar så sakteliga ta fart och jag får försöka hänga med. Känns märkligt att efter så otroligt lång tid då jag varit helt ur funktion heklt plötsligt bli en (hyfsat) fungerande del av världen. Men det är läskigt. Något annat som är läskigt är väl att dela med sig av känslorna men det bjuder jag på. Finns säkert en hög med folk där ute som känner igen sig.
Hur som helst. Kroppen börjar må bättre även den. Jag tränar flera gånger i veckan och jag blir stärkt av det på alla plan. Att rehabilitera allt som förfallit är inte lätt men det ska gå.
Så. De kommande inläggen kommer förhopnningsvis bli mer givande både för mig och dig. Kanske. Har så förbannat mycket tankar som snurrar. Mycket glädje och en del ilska. Behöver ett forum där jag kan vräka ur mig lite av det och här har jag det ju. Så. Nu ska jag dricka min kaffe och hitta ett plagg eller två att klä mig i och bege mig ut i världen.

Övrigt



Tisdag 9/6-2015
​Det är otroligt mycket jag skulle behöva skriva av mig idag.
Jag skulle behöva vräka ur mig om mitt äckel gentemot det faktum hur jag ute bland folk utan barn, alltså som ickemamma, endast kvinna, känner blickar bränna från diverse människor (läs män) och hur jag värderas som liggbar eller icke liggbar. Hur jag så fort jag går utan man eller barn sjunker ner i botten av djävulskapet som kallas dåligt självförtroende och värdelös självkänsla på grund av de där blickarna som dömer mig. Kan jag inte bara få vara människa? Varken mer eller mindre.
Jag skulle behöva prata om hur tufft det är att vara sjukskriven. Hur tufft det är att ta tag i allt livsviktigt när jag av och till faktiskt inte mår bra. Hur tänkar som "Hur ska jag någosin klara av att arbeta när jag inte ens klarar av att göra det jag VILL?" skrämmer livet ur mig
Jag skulle även behöva berätta hur perplext det är att må såhär när jag mår så otroligt bra så fort jag ser åt Hedvigs håll eller ens tänker på henne. Det dubbla med att hata sig själv men att älska delarna av mig som jag ser i henne.
Jag skulle behöva klaga på hur folk bemöter sina medmänniskor och hur de låter sina impulser och kvicka reaktioner styra. Hur en tanke som "oj, den niomånadersbebisen är lika stor som min ettåring. Det var kul" formuleras till "Oj vad stor hon är!" Jag skulle vilja tillägga hur onödigt det är att jag reagerar på det men att jag faktiskt inte vet hur jag ska bemöta det. Kanske jag ska låta mig styras av mina impulser och svara "Stor?! Jo man tackar. Jag fick sy en jävla massa stygn och har faktiskt fortfarande urinläckage."
Jag vill berätta hur irriterande det är att jag minsann aldrig kan låta mitt hår vara. Det var blont och axellångt, så som jag vill ha det, men nu är det liksom... råttfärgat, kort och så har jag även klippt lugg. VARFÖR?!
Jag älskar dock hur jag mitt i det som kallas liv sliter med bekymmer som är tunga på riktigt men också dessa ickeproblem. Det får mig att känns mig som en människa. Hurra för bagateller!
För att avsluta detta virrvarr av smått och oviktigt kommer lite bilder. Inget på min nya frisyr eller på min nya tatuering utan på den där bebisen som gör sig bättre på bild än både tatuering och hår Förövrigt så misstänker jag att de flesta som läser det här följer mig på instagram och där lägger jag ju upp tusen bilder om dagen på allt! Hur som helst! Varsågod!

Vilodagen Torsdag 28/5-2015
Idag har jag ägnat mig mestadels åt vila. Välbehövd vila.
När Johan och Hedvig kom hem hade vi en härlig eftermiddag med mys och god mat. Passade även på att unna mig en goglass. Hedvig var svårnattad trots enorm trötthet men när hon somnat smet jag in i hennes rum som jag lånar till att sy i och började på ett nytt projekt. Efter två timmar var jag klar med en förklädesklänning. För att ha ritat direkt på tyget och för att vara enormt mycket nybörjare och riktigt kass på det där med kantband som jag inte ens vet hur det funkar så tycker jag att jag lyckades rätt bra. Nu är det bara att hålla tummarna att den passar!
Fick dessutom äntligen mössan som mamma stickat till Hedvig.
Den satt perfekt! Så nu får vi nästan hoppas på ett par kalla dagar till (eller att hennes huvud inte växer alltför mycket till sensommaren/hösten). Hihi.

 Från tre till två Måndag 17/8-2015
Idag börjar allvaret igen. Johan börjar jobba och om bara två veckor börjar Hedvig dagis. Har suttit och funderat på det där med att "ta vara på tiden". Det ska jag göra genom att se till att kramas och pussas massor. Se på härliga barnfilmer och ta långa promenader och sist men inte minst äta god mat och njuta av sol och värme. Vi ska mysa runt i pyjamas och se hjärtliga barnfilmer också! Det finns inget man kan göra för att förbereda en ettåring för förskola annat än möjligtvis mat och sovrutiner. Det är nog bara jag som ska vänja mig vid tanken. Och jag jobbar på det! Nu går vi från att ha varit alla tre en lång tid till att jag snart är ensam. Hur gör man?! 

Tiden som inte blev över Torsdag 13/8-2015
Semestern tog slut. Långa resor med fina mål. Kommer inte uppdatera så mycket om det i efterhand utan börjar här. Från och med nu!
Idag har vi tackat ja till förskoleplats. Allt är klart och inskolning börjar 31/8. Känns otroligt bra och fruktansvärt läskigt. Jag har idag även fått besked om att jag får pengar. Pengar, hjälp och stöd. Som det ska vara men som det inte alltid blir. Jag är nöjd och förväntansfull. Vi firade med att gå till den där butiken jag varit så nyfiken. Den blir farlig, men den här gången var det rea. Hurraaaaa! Ska skärpa mig och börjar sy mer eget. Måste bara hitta någonstans att köpa billiga fina tyger.
Råkade traumatisera min stackars dotter idag. Skulle gå in på toaletten men glömmer liksom fingrarna i dörrkarmen och hej å hå vad det small. Ni vet när något gör att man faktiskt gråter och skriker. Det gjorde jag. Och la mig på golvet. Hedvig blev superrädd stackars och började gråta hon också. Vem klämmer fingrarna liksom? Jag har inte gjort det sedan jag var liten. Hu! Fingrarna klarade sig dock. Ett litet sår vid nageln men en superöm led. Håhå jaja. Passa fingrarna hörrni!


Mammaledig Torsdag 28/5-2015
Nu har jag vinkat av karln och bebisen som ska iväg på babycafé.
Jag sitter uppkrupen i sängen med en kopp kaffe och ångrar mig en aning att jag inte följde med.
Eftersom jag faktiskt är sjukskriven nu och inte längre mammaledig så ska jag göra så gott jag kan för att inte hänga över axeln på Johan och faktiskt låta dom ha tid tillsammans, på egen hand.
Jag har hållit mig sysselsatt de dagar som gått. Tränat och varit iväg och pysslat med mitt, men idag ska jag liksom ta en vilodag och bara vara hemma. Hemma. Ensam.
Det blir tufft.
Jag har tänkt att jag ska sätta igång med ett syprojekt som jag övade inför igår. Eftersom jag gör mina egna mönster så kräver alla nya projekt sin tid, vilket jag inte lärt mig. Så jag har ett övningsprojekt innan jag sätter igång på "riktigt".
Och jag är ju känd för mina slarvfel...

Jag försöker alltså överleva dagen på egen hand. Inte lätt.
Inte lätt alls.
Så länge ångesten lyckas hålla sig undan så klarar jag mig. Och för att hålla ångesten undan så behöver jag något att lägga fokus på. Det kanske blir en del uppdateringar här. Eller så städar jag hela lägenheten. Nåväl. Ska i alla fall starta med att läsa lite bloggar.
Vinkelivink!

Semestern tog slut. Långa resor med fina mål. Kommer inte uppdatera så mycket om det i efterhand utan börjar här. Från och med nu!
Idag har vi tackat ja till förskoleplats. Allt är klart och inskolning börjar 31/8. Känns otroligt bra och fruktansvärt läskigt. Jag har idag även fått besked om att jag får pengar. Pengar, hjälp och stöd. Som det ska vara men som det inte alltid blir. Jag är nöjd och förväntansfull. Vi firade med att gå till den där butiken jag varit så nyfiken. Den blir farlig, men den här gången var det rea. Hurraaaaa! Ska skärpa mig och börjar sy mer eget. Måste bara hitta någonstans att köpa billiga fina tyger.
Råkade traumatisera min stackars dotter idag. Skulle gå in på toaletten men glömmer liksom fingrarna i dörrkarmen och hej å hå vad det small. Ni vet när något gör att man faktiskt gråter och skriker. Det gjorde jag. Och la mig på golvet. Hedvig blev superrädd stackars och började gråta hon också. Vem klämmer fingrarna liksom? Jag har inte gjort det sedan jag var liten. Hu! Fingrarna klarade sig dock. Ett litet sår vid nageln men en superöm led. Håhå jaja. Passa fingrarna hörrni!

27 maj 2015

Stora steg i ny riktining

Det har blivit lite tid över till att sätta sig ner och skriva.
Men nu kanske kanske blir det mer av det.
Johan är nu pappaledig och jag som har allt med mig själv att ta i tu med är sjukskriven.
Johan sa här om dagen "att rehabilitera sig själv är också ett arbete".
Och gissa om.

Jag har börjat träna.
Jag har börjat hos en ny psykolog och jag tar tag i saker och ting med en gång istället för att skjuta upp det.
Hurra!

Livet flyter alltså på.
Johan är ute på äventyr med Hedvig varje dag och jag sliter på med mitt.

Träningen är dock det som jag lägger mest tid på.
Underbart ju när man ser hur kroppen tar form nästan med en gång.
Den orkar mer än jag någonsin kunnat tro.
Jag längtar till nästa gympass när jag precis är färdig med ett.
Det är på träningen jag klarar av att lägga 100% fokus på mig själv utan att få ångest.

Men det här med att vara ifrån bebis är tufft. Riktigt tufft. Och jag tror inte att det någonsin
kommer att sluta vara det.
När vi ses efter ett par timmar kan jag liksom bara sitta och lukta på henne hur länge som helst.
Underbara unge!

Om ni är intresserade av att läsa så får ni gärna lämna någon form av respons för jag vill inte skriva
om ingen läser. Kan lova att det kommer bli oftare och väl utfört om så är fallet.
Vinkelivink!

26 mars 2015

Instängda

Tänk. Idag skulle vi iväg och få träffa en ny människa att söka vägledning och hjälp från.
En ny person som kan se saker och ting utifrån och som har möjlighet att visa mig hur det egentligen ligger till. Kanske.
Oerhört läskigt. Men oerhört härligt.
Men snön håller oss inne. Vi tar oss inte ut och iväg så vi fick skjuta på det.
Hedvig sover igen. Vaknar tidigt och alltid efter min första kopp  kaffe vill hon sova igen. Då får jag en stunds tystnad och ensamhet.
Älskar och hatar det. Hinner ju sakna henne.
Vi ska alltså  bara kura inne idag.  Njuta av mys och närhet. Älskart!

13 mars 2015

Sömn

Det där superviktiga fenomenet som avgör hur mycket människa man har möjlighet att vara. Sömn har för mig alltid varit så otroligt skört. Har jag haft en gnutta stress kring mig så har sömnen blivit påverkad på en gång. Jag blir hudlös utan min sömn. Hudlös och ångestfylld.

När jag var gravid sa alla till mig att jag skulle "passa på att sova innan bebis kommer". Och jag blev helt förstörd. HUR ska man kunna sova när man nästan kväver sig själv till döds när man ligger ner. När man kissar varje halvtimme och när man har rastlösa ben som tvingar en upp. Nej. Det var det värsta dom kunde säga till mig. Och vad varken dom eller jag visste var att jag skulle  få en bebis som älskar att sova.

Innan jag säger mer så måste jag nämna att det går väldigt  upp och ner. Ingen dag är den andre lik. Men vi upptäckte fort att vi har en sovbebis. Första nätterna var omöjliga, som för alla nybakta mammor så var jag hög på livet och adrenalin. Jag sov ingenting. Ville spendera varrnda sekund med att titta på det lilla livet som anlänt. Första natten hemma var dock hemsk. Var så oerhört nojjig och  paranoid (med risk för att framstå som sinnessjuk så gömde jag klockan som tickade högt för att jag var rädd att bebis skulle andas i takt med den, eller något). Men Hedvig, hon sov.
Nu lägger vi henne runt åtta på  kvällen  med en flaska ersättning i magen och då kan hon sova upp til 7 timmar utan att vakna.

Sen vill  hon ha en flaska till runt 3 tiden (olika varje natt) och så sover hon till åtta då hon vill ha frukost och  leka en timme sen kan hon sova till 10. Alltså.  Den här bebisen älskar sin sömn. Och  även om hon en dag fått för lite av den så är hon  inte  alltför gnällig. Hon leker tills hon stupar de dagar hon är svårnattad. I vagnen kan hon oftast varva ner, men somnar gör hon mestadels påvägen hem från turen. Vilket resulterar  i att jag får gå en sväng extra eller sätta mig på innergården. Som jag kommer sakna sinnessjukt mycket när vi flyttat. Hon burkar även somna när vi är på väg ut, när jag klär på mig. Då är det bara  att vänta tills hon vaknat igen för att sedan ta en upptäcksfärd med en pigg bebis. Underbart ju!

Hon hade en period där hon vaknade massor under kvällen efter  nattning. Vi försökte allt. Lägga en annan tid, ge henne mat och tusen kilo kärlek. Men hon kunde vakna och skrika och vara näst intill otröstlig. Det var en period på någon vecka och vi blev i ärlighetens namn oroliga. Var det mardrömmar? Hur som helst. Det gick till vår lättnad över och nu har vi inte sett spåret av detta. Så skönt. Visst kan hon vakna, bland annat när hon tappar nappen. Men då ger hon en sitt underbara leende och vänder sig mot apan och somnar om. Fantastiska barn.

De senaste  nätterna har jag mått dåligt. Det  har sina  orsaker och det kommer snart att lugna ner sig. Men då har jag en fantastisk  man som tagit de nätterna för att  jag ska få sova  så mycket som möjligt.  Herregud. Vad skulle jag göra utan honom?

Nu sover fröken  efter att ha lurat upp mig tidigt så nu ska jag avnjuta en kopp kaffe  och en podcast. Ha en underbar fredag!









12 mars 2015

Vårdag/vår dag

Vi kom ut i solen. Känns så oerhört lyxigt att kunna bege sig ut utan att få så ont som jag haft innan. Kan förvisso få rätt ont på kvällen om jag varit igång mycket men det
är värt allt i hela världen att kunna gå runt och upptäcka saker tillsammans med Hedvig. Efter en lång promenad så kom syster och drack en kopp kaffe med oss. Det gillar vi! Har dessutom blivit expert på att slarva bort ungefär allt så fick idag köpa en ny keps till Hedvig. Så förbannat fin! 

Läste precis att vi kan diska våra flaskor till ersättningen i maskin. Vi har alltså stått och diskat dom för hand i 6 månader helt i onödan.

Ja well...



Alltför länge

Nu var det cirka tusen år sedan jag skrev något här och jag borde väl egentligen kunna ta mig tid då och då för visst kan det vara skönt att skriva av sig lite. Men energin har inte funnits. Inte ens lusten...
Sen har min dator blivit så fruktansvärt omöjlig att ha att göra med att jag liksom har gett upp.
Nu har jag i alla fall laddat ner en bloggapp på plattan men jag har på känn att allt kommer att se konstigt ut.
Hur som helst. Bebisen sover efter att ha fått en rejäl portion med gröt. Oj vad det har hänt mycket. 6 månader gammal är hon nu och hon är inte längre en liten bebis. En stor bebis är hon nu! Som kan sitta själv och som kommunicerar. Så häftgt! Vi är i full fart med flytt och på söndag får vi nyckel. Längtar så otroligt mycket. Längtar efter att lugnet ska få möjlighet att lägga sig. För det var länge sedan...
Solen skiner och jag ska försöka göra mig klar för att ge mig ut så fort Hedvig vaknat!







27 jan. 2015

Sömnlösheten och den glada nyheten!



Hedvig har drabbats av "vägra sova"-syndromet.
Världen har ju så mycket att bjuda på. Varför riskera att missa det?!
Nu ska jag inte överdriva för de två senaste dagarna har hennes lurar på dagen varit längre än de
senaste två veckorna med tio minuter två gånger om dagen. Men idag verkar allt vara på tok för spännande igen.
Kan vara stämningen som råder här hemma.
För nu är jag drabbad av ett lyckorus.
På torsdag ska vi skriva kontrakt på vår nya lägenhet!

Efter femtioelva visningar fann vi den äntligen. Den där lägenheten som kändes hemma
direkt när man klev innanför dörren. Det där som vi varit på jakt efter. Även om det finns ett
par minus, så som ingen balkong, rätt omysig bakgård och tredje våningen utan hiss, så slår den andra
fina lägenheter med de önskemålen med hästlängder! Då är det ju bara meningen!
Området är otroligt. Även om det inte är Grünerløkka så är det inte alls långt därifrån och med
St. Hanshaugenparken som granne så är bakgården förlåten.
Tredje våningen utan hiss löste sig p¨så vis att det finns vagnplats inomhus så jag slipper
släpa vagn upp och ner för trapporna!

Alltså.
Ja.
Vad mer kan jag säga än att jag längtar till mitten av mars då det är dags att flytta.
Att få inreda en hel lägenhet ska bli fantastiskt roligt men jag måste försöka intala mig själv
att inte göra det samma dag som vi flyttar in, utan ge det lite tid. Stress ska inte få finnas på schemat
den här gången. Och att få inreda ett barnrum ska bli fantastiskt.

En annan sak som ska bli underbart är att få köpa en ny stor säng som hela familjen får plats i.
Och ny soffa.
Och nytt matbord.

Har en lång önskelista på Ikea men säng står absolut högst upp. Längre ner finns ett par bilder på det
jag önskar. Om någon med obegränsat med pengar får lust att köpa en present till mig.

Något annat jag måste påminna mig själv om är att den dagen jag får för mig att jag vill ha en
balkong, eller bo i en lägenhet som inte är tre våningar upp, så var vi faktiskt på visning i lägenheter
som hade de där sakerna på plussidan, men det spelade ingen roll. För den magkänslan det här
hemmet gav slår precis allting.

Den här sängen som vi faktiskt SKA köpa. 180 bred! Har funderingar kring om
man vill ha en madrass så den blir högre. Men då kanske man blir höjdrädd?

Hyllan som jag vill ha till Hedvigs rum. Funderade först på stringhylla
men tycker nog att den här är finare.

Och soffan! Den som vi faktiskt också ska köpa. Hur underbar är den inte?!

Matta till sovrum som jag vill ha likadan fast svart till vardagsrum.
Men det finns inte?

Jag har ett runt matbord sedan innan. Men det skall säljas och så
ska vi istället ha en matplats i köket. Då det är rätt litet behöver vi ett litet
matbord dit men så småningom ska vi köpa något större till vardagsrummet också.
För tänk, det har vi plats till!

Har varit osäker på vad jag vill ha för rumsbord. Vill nog ha med glasskiva men vet
inte hur aktuellt det är med barn i huset. Annars får det bli något sånt här liknande
men utan skivan. Vitt vill jag ha oavsett. Jag sölar ändå mer än Hedvig. Och kommer nog alltid göra.
Vi ska ha en svart matta i alla fall!

Sist men inte minst tvbänken. Älskar den här.
Vi bestämde med en gång att vi vill ha ett ljust vardagsrum och så blir det!


NU ska jag ge allt och försöka natta bebis.
Kanske äta lite frukost också.
Vinkelivink!




4 dec. 2014

En ond rygg och glad bebis!



Det blev inte mycket fart här idag ändå.
Ryggen totallåste sig så jag har knappt kunnat resa mig ur soffan.
Jag bokade en tid hos kiropraktorn imorgon så det blir ordning på det.

Vill vara frisk och stark i ryggen till den dagen Hedvig vill springa runt och leka,
Snart kan jag återuppta fysioterapin också!

Måste få tala om att det händer otroligt mycket med vår lilla bebi. 

Här om dagen skrattade hon på riktigt för första gången.
Helt fantastiskt!
Hon har även fått en helt annan melodi i sitt joller.
Hon börjar hitta sin röst ordentligt!

Snart kommer Johan hem och då ska jag nog sträcka ut mig på sängen och vila lite.


I julklapp önskar jag mig en ergonomisk sele
med något fint mönster eftersom Baby Björn inte
är snäll mot ryggen. Då ska hon få hänga på min
mage ofta. Och som hon älskar det!



Viktiga och mindre viktiga ting. Och livet.

Vi började sakta men säkert återhämta oss från allt tok som varit.
Men så kom febern.
Hedvig har varit lite hostig en stund men i ett par dagar nu så har en liten feber kommit och gått.
Hon är i fantastiskt god form och det är ju helt underbart.
Tänk om en annan kunde vara så glad när man känner sig lite krasslig.

Jag har fått börja läka på riktigt.
Var hos min kiropraktor förra veckan där det konstaterades att foglossningen är där lika
mycket nu som när jag var gravid. Vilket jag känt.
Hade låsningar i höfterna... och ungefär överallt.
Mina stackars magmuskler har inte ens gått ihop än.
Kroppen har helt enkelt inte fått tid att läka och jag klandrar den inte.

På grund av bebins feber så har vi bara stannat hemma och gosat i flera dagar.
Helt underbart, men nu börjar jag bli lite rastlös så om min kropp tillåter och om febern
gett med sig så ska vi nog ta en liten tur ut idag.

Vi har i alla fall fått en fungerande tvättmaskin igen efter en vecka utan! Halleluja!

Från en sak till en annan.
Kroppen är som alla förstår vid det här laget inte vad den varit. Och jag har gillat läget.
Men något jag har svårare att komma över är det här med att tappa ALLT hår.
Har läst om det här mycket och jag var införstådd med att om jag ammar, så kommer antagligen
håret bland annat att ta lite stryk av det. Men jag ammar ju inte!
Jag har läst om olika teorier angående detta och vissa säger att i och med att man oftast har
extremt bra hårkvalité under graviditeten och inte tappar så mycket då så trillar allt som skulle
ha trillat av då i efterhand. (vet inte vad jag tror om det...)
En annan teori är att kroppen kämpar för att läka efter graviditet och förlossning och att
det då bara blir så. Håret liksom bortprioriteras. Hmmmm...

Tjoff sa det i alla fall. Jag fäller som en tok och håren går liksom av mitt på.
Jag tar alla tillskott jag ska ta men det hjälper inte det heller.
Så jag funderar starkt på att så småningom göra någonting åt det och sätta i hittepåhår.
Risken är väl att mitt hår tar stryk av det med...
Hej och hå så löjligt oviktiga bekymmer jag sitter med.
Och tur är väl det!

Nu ska jag gosa med en lycklig nyvaken bebi!


18 nov. 2014

Vela velet.

Hälsostationen har varit oerhört rörig när det gäller till vilken hälsosyster jag ska gå till.
Jag fick innan Hedvig kom möta en kvinna så jag skulle komma till ett känt ansikte efter
förlossningen vilket vara väldigt bra. Men sen har jag fått möta två, kanske tre andra.
Hälsosystern som kom på hembesök hörde av sig förra veckan och bad om ursäkt hundra gånger om
för det här strulet och eftersom hon är den som jag har känt att jag kan prata med om allt och hon
verkar ha förståelse för alla mina egenheter, så bestämde jag mig för att fortsätta hos henne.

Där det brister nu är helt enkelt att idag är dagen då mammagruppen startar.
Jag hade två att välja på eftersom strulet har ställt till att jag verkar vara uppskriven på två olika grupper.
Den första startade förra veckan och har sin andra träff utanför stationen imorgon och den andra
gruppen har sin första träff idag och andra träff nästa vecka.

Jag har velat vara hemma och gosa med min underbara bebis efter allt med sjukhus, fina
Sverigebesök och fina besök från Sverige. Det har varit väldigt mycket men jag har fått min dos
av egentid med bebis för att faktiskt kunna se fram emot att komma ut och träffa andra härliga
mammor. Men...
Mina blödningar är så kraftiga att jag nästan inte tar mig från ett rum till ett annat.
Smärtorna lindras med paracet men blödningarna är svåra att göra något åt.
Det är liksom bara att vänta ut det. Och jag blir ju så trött...
Så.
Det här resulterar i att jag blir hemma den här veckan också och missar grupperna.
Så länge Hedvig är vaken och med så finns det inget bättre, men bebisar sover mycket och
ensamheten är rätt påtaglig. Jag var ensam hemma en hel graviditet och det är inte jätteskoj.

Som jag nämnde innan så har det varit riktigt skönt att få vara hemma i tryggheten och myset efter
allt som hänt här. Och jag kan tänka mig att det inte är helt ovanligt att vilja vara hemma med sin
alldeles nybakta bebis. Hon är ju faktiskt bara 10 veckor. Vad stressar jag över, egentligen?
Kan tycka att det är tidigt för mammagrupper nu.
Önskar att de kunde starta om fem veckor till så jag fick känna mig helt redo.
Har jag någon mamma som läser det här så vill jag gärna höra dina åsikter och erfarenheter!

Nu ska jag hur som helst dricka en kopp kaffe och bara at det lugnt.
Ska försöka att inte tänka på allt det där och sedan ta ett samtal och berätta allt detta när jag har
tid på hälsostationen på fredag. Jag kan ju inte vara den enda som går runt och känner alla tusen
känslor fram och tillbaks på samma gång.

_________

När jag läste igenom det jag skrivit så här i efterhand så ser jag hur rörigt det blev.
Men det är lite så det står till i huvudet på mig nu.
Röra.


Liten blir stor så fort! Hedvig nio veckor.



17 nov. 2014

Priset.

Endast 6 veckor efter att Hedvig kom fick jag tillbaks mensen.
Trots att jag då helammade och hela baletten.
Hurra för min kropp!
Jag började bara två veckor efter det med minipiller som är de enda pillren
man kan knapra när man ammar.
Efter en vecka sa det pang och jag kände mig sådär deppig och hopplös som
jag bara gjort vid ett fåtal gånger i mitt liv. Jag slutade att fungera.
Det enda som höll mig igång var underbara lilla bebis men stackars karlsloken
fick väl ta ett par oförtjänta smällar.

Efter en vecka tog jag beslutet att sluta med de där förbannade pillren.
Och då fick jag mens. Igen.
Hurra...
De här smärtorna jag har nu och har haft i flera dagar är överjävliga.
Det har av och till varit så här illa innan graviditeten också men jag käkade ju
p-piller som var kanon där ett tag. PMSen var bättre och blödningarna kunde
jag kontrollera. Kanon.
Men att ha så ont. Att blöda så mycket. Och att inte kunna ta sig utanför dörren
för att humöret helt enkelt är för skört... Det är vad jag och mååååånga andra
kvinnor får gå igenom varje månad. Det är priset vi får betala för att förhoppningsvis
kunna bli befruktade, bära ett barn och föda ett barn.
Så oerhört värt det. Men. Kom igen. Det är inte helt rättvist.



14 nov. 2014

En och en halv

Jag är vanligtvis inte den som är den men idag säger jag att saker och ting blir vad man gör de till.
Jag har haft ett par riktigt tunga dagar som jag kämpat mig igenom med hjälp av världens bästa karl.
Och bebis.
Min älskade bebis som varje morgon vaknar med ett leende på läpparna. Herregud vad jag älskar henne.

Det är en och en halv månad sedan jag uppdaterade något här.
Allt har gått i ett. Mammaledig. Jotjena. Det hela blev inte bättre av en akut blindtarmsinflammation som blev opererad på dagen. Fybövelen för de fyra dagar jag spenderade på sjukhuset. Långa nätter. Ensamma nätter.

Jag vet inte helt hur mycket jag orkar sitta och kräkas ur mig om allt tok som blev här. Men kort och gott. Mjölken sinade. Hedvig fick börja med flaskan och efter det har hon velat fortsätta med den. Vad som är lite tokigt här är ju att lilla Fröken Haag-Klevfors har en överkänslig mage som resulterade i ett sjukshusbesök för hennes del för cirka en månad sedan. Så den enda ersättningen hon tål är en som är dyr som skjortan.  Inte konstigt hon gillar den så oerhört.
Skämt åsido. Viktigast är att hon får i sig mat och mår bra och därifrån tar vi det. Vi väntar på en utredning på sjukhuset så vi i det minsta kan få ersättningen på blå recept så det blir lite billigare.

Min mage mår hyfsat bra igen. Inge superduper tunga lyft kan jag göra men det onda är borta
och såren börjar läka.
Vi har tagit en så lugn vecka vi bara kunnat. Vi har sovit, ätit och kramats.
Vi besökte Sverige helgen som var och ännu hur underbart det var att äntligen få träffa våra
underbara människor så tar det på krafterna.

Nu ska jag beställa lite fina julgardiner sen skall vi invänta besök av den underbara psykologen.
Denna gråa novemberdag.

PUSS!













1 okt. 2014

Håhå! Hårborste vad är det?
Insåg efter att bebis sovit ett par timmar att jag kanske
borde sluta plocka, städa och organisera och bara sätta
mig ner och vara ett tag. Så det har jag nu gjort. Med en
huvudvärk som heter duga.
Karln är nu på väg hem och då kommer hon vakna till igen.
Förhoppningsvis utan magknipen som hon slitit med i ett
par dagar nu. Hon sover dock gott om nätterna och det är ju
helt fantastiskt. Men jag är så trött så trött.
Glömmer liksom bort vem jag är av och till och inte hjälper
det att se sig i spegeln då jag faktiskt inte ser ut som Stinan
jag sett ut som innan. Nu är jag en trött men glad
småbarnsmamma som saknar formen, likt en amöba och
som klär sig i preggotrikåer då inget annat passar.
Det är intressant. Kilona rann av mig på ett par dagar och
kroppen läker snabbare än jag kunde tänka mig. Men
formen på min kropp är skrattretande. Mjuk och go är jag i
alla fall och bebis sover gott på mig när magen kniper som
värst. Inte behöver jag gå här hemma och vara någon jäkla
tiopoängare heller. Nej jag skiter i vilket. För jag har
faktiskt världens underbaraste pöjkvän och bebis. Så det så.

24 sep. 2014

Lilla fjäril

Har i flera dagar nu varit på väg att sätta mig ner för att försöka skriva ihop i alla fall en början på vår
förlossningsberättelse. Men jag kan inte riktigt med det.
Det där som första veckan var ett öppet sår börjar nu läka så jag vågar helt enkelt inte pilla på
skorpan. Vill att kropp och själ (stjärt som jag så fint sa på BB) ska läka ordentligt. Sen ska jag sätta
mig ner tillsammans med min underbara karl och skriva ner till er hur saker och ting gick till. Kan
redan nu säga att det är en av de häftigaste och läskigaste saker jag någonsin varit med om och nu när
jag sitter och ser på lilla dockan som äntligen somnat så kan jag inte förstå att det var hon som
buffade och sparkade på mig där inne. Nu är hon ju här!

De första dagarna efter att Johan börjat jobba har varit slitiga men underbara.
Det är en konst att få ihop allt men när jag sätter sig ner på kvällen vid sidan av Johan med tända ljus
och en nöjd bebis i höstmörkret så känns allt sådär bra som det aldrig gjort förut. Lyckliga jag!

Nu ska jag försöka få i mig lite mat och senare kommer mamma.

Som jag längtat!







15 sep. 2014

Till min kropp

I nio månader har du burit ett barn.

Du har sakta men säkert gjort plats och gett näring åt denna växande varelse.
Dina knän har klarat tyngden och din rygg har slitit med smärtan.
Hormonerna har av och till naggat hårt och förberedelserna av bebisens ankomst har varit påtagliga
och tuffa. Men du har med gott mod kämpat. Du har slitit för att inte brytas ned.
Du har varit så mycket starkare än jag någonsin hade kunnat tro var möjligt.

I åtta dagar längre än vad som var beräknat från en början bar du barnet.
Du väntade tålmodigt fram tills den dag det var dags.

I 32 timmar kämpade du med ett värkarbete, omringad av en steril miljö men med den stora kärleken
vid din sida. I 32 timmar stod du ut med smärta som är obeskrivlig utan större framgång.
Du slet och skrek tills stämbanden var ömma och jag trodde länge att det inte skulle gå.
Du tog till dig de uppmuntrande orden och ömma smekningarna från kärleken och du kämpade ut i det sista.

När det var nära en riktig kris och barnet behövde en sista kraftansträngningen från dig för att komma ut
förstod du fort att det inte var tid att lata sig och på elva minuter fick du ge 110% för att tillslut
ha barnet i din famn. Även om första stunden med henne var kort så fick
du tillräckligt för att stå ut med de timmar du fick spendera med henne inte bara på utsidan utan också
utom synhåll.

Det absolut bästa är att du under de nio månader du bar henne gav henne kraften att kämpa så hårt
att hon på oerhört kort tid återhämtade sig och DÅ fick du henne åter i din famn och efter det har du
inte behövt släppa taget.





























Med kära hälsningar Din Stolta Ägare

5 sep. 2014

+7

Nej hörrni.
Väntans tider är inte över. Idag har det gått en vecka efter beräknat datum och jag är rätt uppgiven.
Igår var vi på övertidskontroll. Där fick jag i 35 minuter ligga med ctg som bevakar bebisens hjärtljud.
Allt såg fint ut, bortsett från att hon sov och dom fick slänga i mig lite socker för att få henne att kvickna till.
Sen fick vi möta en läkare av det absolut bästa slaget.
Jag blev väldigt nervös när jag såg att det var en man då jag bara mött kvinnor hela vägen och känner mig
tryggast med det. Men jag insåg fort att det inte var något att nojja över då han var en av de härligaste och
mest avslappnade personer jag någonsin mött.
Vi fick se lillan på ultraljud där vi än en gång fick bekräftat att allt såg fint ut och en värdering av hennes
storlek gjordes. "Med den här magen så..." sa han med ett leende och vi fick veta att hon ligger på
fyrakilosstrecket. Vi fick se allt som gick att se väldigt noggrant och även i 3D vilket var riktigt häftigt.
Med kinden tryckt mot moderkakan och med en hand mot munnen låg hon och vilade.
Sen skulle den där fruktade undersökningen göras för att se hur moget saker och ting är där nere och
läkaren var även här så galet skicklig. Han var ärlig och sa att den undersökningen är den värsta av alla som
görs och att det skulle göra ont men att han skulle räkna till tio och så var det klart.
Tio sekunder är väldans många sekunder. Bara för att understryka det liksom.
Hur som helst så befinner min kropp sig i mognadsfasen och efter natten till onsdags då jag trodde att det
skulle bli dags att åka in så är jag inte förvånad. Alla smärtor jag har nu gör mig glad och förväntansfull
men jag väntar fortfarande på att det ska ta fart på riktigt. Det är nära nu.
"Vill ni hjälpa till och sätta igång det så är det bästa ni kan göra är att göra samma sak som gjorde er gravida.
Tvättar du fönster får du rena fönster och går du en tur så får du frisk luft."

Jag är så glad att jag har fått så många goda erfarenheter från alla möten jag haft på sjukhuset.
Jag gick därifrån med en mycket god magkänsla och jag kan knappt vänta tills det är dags att åka in igen.
På tisdag fick vi i alla fall en tid för igångsättning men den kommer vi inte komma till, det är både jag och
läkaren väldigt övertygade om.

Så nu är det bara att vänta.
Jag är mycket ensam eftersom Johan jobbar rumpan av sig och även om han är med så mycket han kan
på möten och gör ett fantastiskt jobb att ta hand om mig så är det svårt ibland.
Det upptäckte jag igår när vi kom till sjukhuset.
Vi blir hänvisade till ett väntrum och går längs en lång korridor. Johan har huvudet begravt i telefonen och
följer efter mig. Jag ser en toalett och tar chansen att gå innan vi ska till läkaren.
Det är bara det att Johan följer även med mig in där.
Jag får alltså putta ut honom därifrån. "Får jag gå på toaletten själv?!" Han tittar förvirrat upp och ett gäng
sköterskor som går förbi skrattar högt. Stackarn. Inte lätt att ligga på topp.

Nu ska jag försöka vila, Även om jag knappt kan ligga ner.
Tänk om jag kunde sova mig igenom det här i alla fall...

Lite övermogen sisådär.


Ägg, bacon och bebis.



2 sep. 2014

September



Fönstret är öppet och jag känner sååå
väl att hösten är här. Friskt och krispigt.
Men här sitter jag. Tjock och osmidig.
Tar mig inte utanför dörren. Men i
söndags tog jag en kortispromenad
med Johan och jag blir så förbannat
lycklig av hösten.
Jag har alltså varit utanför dörren en
gång på fyra dagar. Vill att den här
underbara ungen skall lämna min kropp
så vi kan ha möjlighet att ta promenader
tillsammans allihopa.
Tänk att klä på sig lager på lager. Ett
par kängor och en halsduk och bädda
ner en gosebebis i en varm vagn. Blir
helt pirrig av tanken. Snartsnart.

Det är fjärde dagen över tiden idag.
Har hamnat i ett sinnestillstånd som är
oerhört ohärligt.



Jag är otrevlig och obekväm.
Har energi men kan inte göra något av det  så jag bara tjurligger i sängen och kollar på otroligt dåliga serier.
Kanske det inte kommer någon bebis?
Kanske det här är mitt nya allmäntillstånd. Så här är det nu.
Hedvig har blivit fast bosatt i magen.
Eller är det bara inbillning? Det är ingen bebis där alls.

Huffpuff.
Kom igen nu!


29 aug. 2014

Dagen D

29/8-2014.

Dagen då vår lilla donna är beräknad.
Jag förväntar mig inga mirakel idag men efter ett par dagar med ihärdiga känningar så har det idag efter
frukost släppt helt. Förutom trötthet efter ingen sömn och en kanonkula till mage och ömmande muskler så
känner jag mig nästan som vanligt.
Retligt.

Efter att i onsdags haft möte med sjukhuset och fått en tid för övertidskontroll så är jag helt inställd på att det
är just igångsättning som gäller. På torsdag, alltså 6 dagar över, så ska jag på kontrollen och blir det inte
igångsättning då så blir det förhoppningsvis innan helgen.
Jag hoppas innerligt att en spontanförlossning skall inträffa innan dess så jag slipper allt strul.
Eftersom jag vill försöka att föda i vatten med lugn och ro kring mig så är det faktum att bli igångsatt liksom
så långt ifrån vad jag önskar som det bara går.
Nej. Vila och mat får det bli så får vi se vad kropp och bebis säger om det.
Fick i alla fall igår bekräftat att hon äntligen fixerat huvudet.
Hon har legat rätt och riktigt sedan vecka 33 cirka men det är alltså först nu hon fixerat sig, så det (hon) är
på rätt väg!

Önska oss lycka till, för det kan vi behöva!



26 aug. 2014

Hejja oss!

En ständig molande värk i de nedre regionerna. Ingen sömn. Ingen matlust. Halsbränna.
Oförmögen att lyfta benen vilket gör det svårt att gå.
Ryggvärk.
Jag har lite ont i själen men vet att det beror på allt det där andra.
Jag sätter igång lite musik, dricker lite kaffe för första gången på flera dagar. Då är det plötsligt rätt bra.
Jag sitter uppkrupen i sängen och njuter av att läsa ett par bloggar. Glömmer bort det där onda en stund.
Min bubbla.

Dagarna är långa men nätterna är ännu längre.
Vi viskar till bebis att det är dags nu. Men hon trivs för bra. Jag känner det.
Hade jag kunnat ut och springa så skulle jag. Springa ut henne.
Får bli en snabb tur till posten för att hämta ut det där paketet. Kläder jag inte riktigt kommer kunna ha än.

Imorgon ska jag ta mig till det där sjukhuset där hon skall komma till världen.
Är riktigt nervös. Vill kunna sätta ord på allt men är inte helt i form för att klara det.
Vill bara ha ett datum. Något att förhålla mig till. För nu är längtan så stor att jag går sönder.
Bokstavligt talat.



21 aug. 2014

En såndär liten update.

Har inte skrivit någonting på väldigt länge och så får jag infall att göra det när jag har som allra minst tid.
Så kan det gå.
Ska försöka sammanfatta de senaste veckorna lite kort. Och det är ju ingen vidare utmaning då det verkligen
inte hänt ett jota. Det står tämligen stilla här och jag skulle kunna gräva ner mig fram tills det är dags att kläcka.
Men det låter jag bli då jag har ett par möten då och då som är lite bra och viktiga.
Till exempel min nya psykolog som borde få pris i nytänkande. Herre min je sikken människa.
Går därifrån med svindel varje gång. Riktigt häftigt.

Sen har jag varit hos barnmorskan väldans ofta. Och där har ett par saker dykt upp under vägen, inget att
oroa sig för men beslutet togs att ett igångsättningsmöte skall tas tidigt. Och då jag har termin redan nästa
fredag så fick vi en tid på sjukhuset på onsdagen. Jag kan sänka skuldrorna och andas lite.
Nu är det garanterat inte länge kvar tills hon, vår älskade lilla bebis, kommer.

Mer än så har jag inte att komma med just nu.
Annat än att jag försöker att komma ihåg att jag är människa mellan alla humörsvängningar.
Inte det lättaste det inte.

Jag har en karl som lagar massa god mat till mig.






Fick äntligen fåtöljen och sängen på plats. 


Ooooch ungefär så här pigg är jag.


Vecka 40.